Bilkårsbloggen flyttar “hem”

Bikårsbloggen flyttar in på Bilkårens webbplats och har nu adressen https:://bilkaren.se/blogg/

Häng med dit och fortsätt följa bilkårister på kurs, övningar och i kårverksamheten!

 

Aurora från bandvagnsförarperspektiv

Aurora 17 börjar på onsdagskvällen med att ta sig till mobiliseringspunkten, där jag blev inskriven och lämnade uppgift om närmaste anhörig, och hur långt jag har från hemmet, som underlag för bilersättningen. Därefter lastas alla bandvagnar med våra stridspackning, tross, skyddsväst, hjälm, skyddsmask och stridsväst dvs soldatens personliga utrustning. Den här gången var bandvagnarna redan lastade med gruppens gemensamma utrustning och lastsäkrade.

På plats möter jag den nye andreföraren som nyligen utbildats av Bilkåren och tillförts vårt kompani. Vi delar upp körningen så att jag kör onsdag-fredag och han tar lördag-söndag. Första uppgift blir att skjutsa alla gruppchefer till förläggningsplatsen medan resten åker för att plocka ut vapnen. Vi får inte uppträda enskilt under övningen så på tillbakavägen till vapenkasunen åker jag i eskort med en Pb8. Vi lastar upp vapen och ammunition och kör sedan i kolonn till förläggningsplatsen. Väl där konstaterar andreföraren och jag att vi behöver hitta en lucka med tid för att reda ut lastsäkringen, den visar sig inte vara korrekt genomförd. Bla har kapellet på taket dragits över bandvagnens verktygslåda och surrats i handtaget till denna istället för de korrekta lastsäkringspunkter som finns. Efter kompanichefens genomgång springer vi förbi det uppdukade kvällsmålet och rycker åt oss några mackor som vi äter på gående fot. Därefter lastsäkrar andreföraren i bakvagn medan jag erbjuder mig att ta taket. Det är uppfriskande soldatväder med spöregn och mörker så pannlampor behövs. Blöta och småkalla går vi sedan in till plutonchefens samling. Därefter kommer ordern: alla fordonsförare ska vara i säng om en kvart! Klockan är 22:15 och för att förarna ska hinna få reglementerad dygnsvila på 6 timmar så är det bara att släppa allt och komma i sovsäcken. Reveljen går 04:30.

Vi hittar våra tilldelade platser på betonggolvet, applicerar öronproppar och försöker sova i symfonin av 150 personers snarkningar.

Nästa morgon vid reveljen konstateras att det blivit något missförstånd kring en förberedande order så nästan samtliga soldater har lämnat kokutrustningen kvar hemma. Frukost är i pulverformat. Någon har dock med en vattenkokare och el finns. Själv har jag rutinerat nog gjort ostmackor hemma och tagit med. Frukosten äts gående.

Vagnarna lastas upp och lastsäkras. Kulsprutan monteras i lavetten på taket. Vi får formationsordning 2a grupp, 1a grupp, 3e och 4e grupp och kör till kolonnbildningsplatsen. Sedan bär det iväg in mot stan. Folk vinkar, fotar och hejar utmed framryckningsvägen. Under vägen får 2:a gruppens förare ett styvt jobb, då det visar sig att kompaniets Pb8-förare, som ligger före, uppenbarligen inte är utbildade i kolonnkörning. Vi försöker tappert hålla ihop förbandet i våra bandvagnar som beordrats hålla 50 km/h och så mycket mer fart kan de heller inte komma upp i. Till vår hjälp har vi hjältarna i Trafikplutonen och mc-förarna ifrån FMCK. I höjd med Albano höjs dramatiken ytterligare då min ksp-skytt hastigt blir svårt sjuk och svimmar av. Mitt i rusningstrafiken blir hela militärkolonnen stående på en ganska trång passage medan soldaten får akut hjälp av stridssjukvårdare och det beslutas att ambulans behöver tillkallas. Kompaniet åker i förväg medan vi inväntar ambulansen på en närbelägen bensinstation.

Därefter kör vi ikapp kompaniet som inväntar bakom tennisstadion på Östermalm. Vi gör färdiga till strid bland förvånade stockholmare och kör sedan till en fordonsavställningsplats (FAP). Vi framrycker till fots i morgonrusningen på tunnelbanan, därefter genom bostadsområden och ett skogsparti i Hjorthagen tills vi slutligen är framme vid dagens mål – ett övergivet kontorshus. SVT filmar vår inbrytning och tagande av objektet. Efter ett par timmar är fienden slagen och huset säkrat. Fordonsförarna skjutsas till FAP och hämtar alla fordon och parkerar vid det tagna objektet. Därefter roterar vi som infartspost, lyssnarpost resp patrullerande post varvat med att vara Quick Respons Force med bandvagnen. Dagen avslutas på ett parkettgolv i ett närbeläget kontorshus. Vilken lyx! Det finns el, rinnande vatten och fungerande toaletter.

Dagen därpå är det som alltid tidig väckning och bråttom, fienden vilar tydligen aldrig. Vi lastar upp bandvagnen, gårdagens kvällsmål blir dagens frukost och åker genom stan till vårt nya objekt Bromma blocks. Meddelandet kommer: Sverige är i strid, fienden har tagit Arlanda och vi måste försvara Bromma flygplats. Vi inväntar Pionjärtrupperna som ska försvåra fiendens framfart genom att bla flytta stora stenblock, borra sönder asfalten på landningsbanor och spränga saker i luften. Natten innan har de övat på att lägga broar. Vi gör en förflyttning till ett skogsområde norr om flygfältet och pionjärerna får stridskontakt. Vårt hemvärnsförband får i uppgift att säkra området. Vi får därefter order om att slå läger på en lerig plätt mitt under inflygningen till Bromma. Det regnar såklart oavbrutet där vi klafsar fram och försöker få rätsida på ett antal defekta tält i det tilltagande mörkret och regnet. Någon slags ved-batalj bryter ut mellan tälten och ett antal soldater med högre stridsvärde än snittet går in och reder ut så alla ska känna sig nöjda med vedfördelningen. Jag får information om att jag kan behövas som fordonsförare trots att det nu är dags att jag lämnar över bandvagnen till min andreförare. Således så slipper både han och jag såväl nattpatrullering som att sitta eldpost. Klockan är 00:30 och reveljen skjuts fram till 07:00. Vi tjippar omkring i leran som finns ymnigt av även i tältet. Jag antar att villaägarna i Bromma blir lite förvånade vid morgonkaffet, helt plötsligt har de en tältstad utanför köksfönstret.

Nästa morgon serveras frukost från fältkoket som tydligen haft en mindre lyckad start. Den levererade gröten visar sig mest bestå av kokvatten. Några soldater är hungriga nog och låtsas att det är uppfriskande välling, vi övriga gnager på några smörgåsar. Dramatiken uteblir inte heller denna dag. Plötsligt hörs höga röster och gälla skrik åtföljt av rusande motorer och några dunsar. Rop på sjukvårdare. Det visar sig att en av lastbilarna backat in i raden av bajamajor och sånär mosat den yttersta, vari det sitter en nyss instigen soldat. Ingen kom till skada, men de blågula stridsdomarna såg ju såklart sin chans till att öva ett sjukvårdsmoment. Dagen består i övrigt av att åka bandvagn i området runt flygfältet i jakten på fienden. Vår vagn skickas på ett eget säkringsuppdrag, sambandet bryts men vi kartorienterar rätt och hittar tillslut tillbaka till vårt eget förband, som begett sig till ett koloniområde.

Överallt är människor översvallande positiva och ropar “så bra att ni finns”, de filmar, fotar och när tillfälle bjuds får de provsitta bandvagnen. Vi tipsar om Försvarsmaktens dag på Gärdet på söndagen och jag berättar om Bilkårens utbildningar. Påfallande många män råkar rasta hunden i vårt närområde och ett numerärt stort antal män puttar fram sina barn och hälsar att de så gärna vill kika, men det verkar misstänkt mycket vara papporna själva som är mest intresserade. Precis varenda kotte är positiv över att vi övar, jag hade nog förväntat mig fler sura miner. Vi åker på nytt uppdrag i villakvarteren och stridsgruppen bjuds in att korsa över en tomt för att slippa gå runt. Åter vid förläggningsplatsen blir vi beskjutna. Eldstrid och förföljande vidtar. Vi finner två skadade fiender och nedkämpar ytterligare tre. De skadade tas om hand och fångarna förs bort. Ett udda uppdrag att lasta fällda träd i och på bandvagnen dyker upp. Dessa dumpas hos trossgruppen som kliar sig i huvudet över vad de kan förväntas ha dessa till. En sista natt i fält närmar sig.

Sista morgonen rivs förläggningen snabbt och lastas upp i vagnarna. Lastsäkringen tenderar som alltid att bli en utmaning mot slutet av en övning då alla är trötta och allt möjligt finner vägen in i bakvagnen. Helst så fort man precis lyckats knåpa fast det som redan befann sig där. Kompaniet styr kosan mot “hemåt” och möter under vägen massor av militärfordon i den fortsatt upptrappade övningen. Väl tillbaka är det trångt med amerikanska trupper och alla deras fordon likväl som svenska. De bildar en lååång kolonn in mot stan. En del av dem är på väg till uppvisningen på Gärdet. För oss vidtar vård och återställande av materiel och fordon och därefter en uppställning med kompanichefen. Övningen avslutas med ytterligare en uppställning, denna gång med medaljutdelning och musikkår. Aurora 17 är i mål för vår del och på uppställningplatsen står våra bandvagnar och blänker i solen.

Bilkårist och bandvagnsförare i Hemvärnet

Viken fest det blev!

Marma tog emot oss med öppna armar när Bilkåren letade plats för sina första sommarträff. Marma som är en plats som betytt så mycket för Bilkåren förr, riktigt klassisk Bilkårsmark kan man säga. Men låt oss ta det från början.

För snart ett år sen hade vi riksstämma i Falun och ett av många beslut där var att vi ska arrangera en sommarträff de år vi inte har riksstämma. Vi vill träffas oftare! Vi vill umgås med gamla och nya vänner, vi vill skratta och ha det trevligt – för vi tror att om man trivs i Bilkåren kommer man fortsätta vara medlem och engagera sig.

Så blev det dags för den första sommarträffen, som vi hoppas är början på en lång tradition. Nästan 130 deltagare blev vi denna gång och ni som inte var med har missat nåt, men förhoppningsvis kommer ni om två år :-).

Många droppade in redan på fredagskvällen (några hade dessutom varit där fredagen och deltagit i utbildning för nyvalda styrelsefunktionärer) och resten kom på lördagsförmiddagen. Det hördes surrande och skratt i varje vrå på lägret när gamla och nya vänner möttes. Vädret var inte snällt mot oss på lördagen, så vi fick flytta in de flesta aktiviteterna inomhus, men det funkade bra.

Upplägget var att man kunde delta i de aktiviteter man ville. Och många ville vara med på alla lekfullheter som planeringsgruppen hittat på. Först blev det femkamp med rätt skruvade grenar. Hysteriskt roligt!

Senare på eftermiddagen bjöds alla in till nostalgicafé där vi officiellt firade att riksförbundet fyller 75 år 2017. Vår ordförande Malin Dreifaldt, dagen till ära uppklädd i vår gamla föreningsdräkt, sa vid inledningen att vi både firar de 75 år som gått, men kanske allra mest vår framtid. Bilkåren är efterfrågad och vi ökar båda våra uppdrag och vårt medlemsantal. Nåt att vara stolta över och att jobba vidare med.

Till caféet hade många tagit med sig fotoalbum från förr, gamla affischer, tidningsartiklar mm. Många hade också följt uppmaningen att komma klädda i gamla profilkläder från förr. De gamla sångböckerna från SKBR-tiden hade dammats av och givetvis bjöds det på jubileumstårta!

Lördagen fortsatte med BBQ-fest som fick flyttas inomhus pga hög luftfuktighet. En given stämningshöjare är ju ostbågar som fanns i rikliga mängder :-).

God mat och hög stämning, mycket tack vare coverbandet Lazy Dazy från Nyköping. Extra kul var det att sångaren i bandet, Anders Karlsson är bilkårist och med i Nyköpingskåren. De bjöd på både allsång, musikquiz och massor av sköna låtar att både sjunga med i och dansa till.

Andra dagen blev det full fart igen. Tipspromenad, trafikbingo, bilorientering och tävlingen “Bilkårens bästa bilförare” stod på programmet och efter en intensiv förmiddag kunde vi vid den avslutande lunchen dela ut priser till välförtjänta segrare innan Malin Dreifaldt tackade för denna gång och vi lovade varandra att ses om två år.

Det är lätt att vara med i arrangörsgruppen när alla är så glada och positiva! Tack för att ni kom allihop och gjorde vår första sommarträff till en kanonhelg!

Eva

Nijmegen – min revansch!

Fredag den 14 juli.
Hej kära bloggläsare!
Idag är det dags att åka ner till Nijmegen och genomföra fyra dagars marsch. En powernap innan klockan ringer 23:00 och minibussen är packad med tre trossväskor, en ryggsäck och två persedelpåsar till oss två bilkårister. KL 23:30 kommer två andra och då börjar resan söderut. Vi ska hämta upp ytterligare två i Lund och sen sammanstråla halv tre vid Öresundsbron med minibussen som kör från Helsingborg.
Lördag den 15 juli.
Framme på Camp Heumensoord, klockan är runt 12. Än så länge är det lugnt. De flesta kommer sent lördag kväll eller söndag lunch. Vi har installerat oss i logementet, små ”rum” i jättelika hallar med plastväggar. Här ska vi sova i sängar med galonmadrasser och umgås utanför marschen fram till lördag kl 07:00, då töms lägret.
Söndag den 16 juli.
Idag åker stora delar av min marschgrupp in till Nijmegen, man behöver en paus från det spartanska och se folk utan uniform. Vistelsen i Nijmegen utanför marschtid är i civil klädsel enligt KNBLO, den Holländska Delegationens instruktioner. Det här är verkligen en folkfest, fullt med folk, marknadsstånd och musik överallt. Det är svårt att beskriva utan måste upplevas på plats.
Måndag den 17 juli.
Väckning kl 07:00. Det ska ätas frukost i stora matsalstältet innan obligatorisk information av Svenska Nijmegendelegationen kl 09:00. M90 var påbjuden klädsel och Eslövs Hemvärnsmusikkår spelar. Efter det är det fri tid och utflykter för de som ville. Vi väljer att stanna kvar på lägret för att förbereda och vila inför morgondagen. Många sandpåsar fylls för att få upp vikt i ryggsäck för de som är tvungna att göra det.
Tisdag den 18 juli.
Kl 02:45 ringer klockan. Nu är det dags. Påklädning och frukost för att sen ställa upp och invänta vår tid för marschavgång. Många fjärilar i magen och rastlösa fötter. En del nervösa kommentarer och skämt växlas mellan deltagarna.
04:45 börjar vi gå, 43,5 km ligger framför oss.

 

Onsdag den 19 juli.
På det igen, idag blir det lite kortare sträcka, bara 37,5 km. Vi får dessutom sovmorgon då start för oss är 06:20. Onsdagen är även Pink Wednesday för att uppmärksamma HBTQ-rörelsen så hela Nijmegen och dess omgivning är rosa. Ägg delas ut som är färgade rosa och det är fullt tillåtet att har nån accessoar som egentligen inte är förenligt med UniBest.

Torsdag den 20 juli.
De sju kullarnas dag, 40 km. Det var den här dan i Groesbeek jag kollapsade ifjol så revanschlusten är på topp. Starttid 05:20 i regn så vi är 14 stycken gröna ”smurfar” som marscherar ut från Campen.
När Groesbeek närmar sej så sätts jag i främre marschpar ihop med en annan marschkamrat som också fick bryta ifjol. Vi leder gruppen i vår takt uppför kullarna och genom byn. Vi defilerar även förbi podiet där RiksHemvärnschef Roland Ekenberg står.
Fredag den 21 juli.
Sista dan, 45,8 km och starttid 04:20. Nu ska det bara gå. Hela gruppen ska i mål! Nu ska vi gå och hämta MEDALJEN!

Folk överallt, det dansar, spelas musik och sjungs. När Charlemang nås så får vi vår medalj, all packning lämnas och rena kläder tas på. Sen är det marsch 5 km längs Via Gladiola och lyckorus! När mållinjen passeras så bussas vi tillbaka till Campen för dusch, ihopplockning av all utrustning och försöka sova lite innan resa hem till Sverige igen.
Lördag den 22 juli.
03:00, vi lämnar Camp Heumensoord för iår men lovar komma tillbaka.
På väg hem genom Holland, Tyskland och Danmark sover alla sött utom föraren och fordonschefen.
Vid bron kramas det adjö och minibussarna rullar på varsitt håll för avlämning av passagerare såsom de blev upphämtade.
Kl 19:00 är allt återställt, vi har landat hemma och lite kvällsgott är framdukat.
21:30 sover vi i egen säng.
Vilken härlig vecka med massa känslor.

Anna Holmqvist, Hässleholm-Perstorp Bilkår

Vi har nytta och glädje av varandra!

För några veckor sedan fick jag ett mail från en SFI-lärare. Hon undrade om inte Bilkåren kunde besöka hennes klass. De försöker ha så mycket kontakt med olika myndigheter, organisationer och föreningar som de kan. Självklart tackade jag ja till att besöka klassen. Önskemålet var att jag skulle berätta om Försvarsmakten och Bilkåren. Och efter att ha justerat mitt infobildspel om Bilkåren och gjort ett helt nytt bildspel om Försvarsmakten kände jag mig redo.
Igår besökte jag äntligen SFI-klassen i en stadsdel i Västerås. Området sägs vara ett av de hårdast belastade områdena i staden. Bilbränder och förstörelse är vanligt. I lokalpressen läser jag ofta om hur besvärligt läget är. Ungefär 40 elever var på plats trots att det är mitt i sommaren och solen gassade utanför fönstret. Efter en lite avvaktande start började leendena komma och några trevande frågor dök upp. Intresset visade sig vara väldigt stort. Och när jag efter tre timmars information frågade om några ville prova min stridsutrustning och om jag fick ta kort på dem blev det full rörelse. Många selfies blev det….
Flera gånger medan jag pratade slog det mig vilka konstiga ord vi använder. Försök att förklara ord som myndighet, bandvagn och värdegrund för personer som bara varit i Sverige några månader. Det är en riktig utmaning och jag ska verkligen jobba vidare på att inte prata så invecklat. Det går ju att prata så mycket enklare. Men framförallt är ju bilder och filmer fantastiska verktyg. Jag visade filmen med ÖB om övning Aurora och flera filmer från Bilkårens youtube-kanal med bandvagnar.
Tänk om några av de personer jag träffade igår väljer att gå med i Bilkåren eller någon av de andra frivilliga försvarsorganisationerna (ännu ett invecklat ord)! Tänk vilka utbyten vi skulle kunna ha av varandra! Mitt tips är att ni Bilkårister runt om i landet tar kontakt med lärare på SFI och får komma på besök. Bilkåren behöver erfarenheterna och kunskaperna som personer från andra länder har. Och våra nya svenskar behöver stöd med språk och att se hur samhället fungerar här. Vi har nytta och glädje av varandra! Vilken toppendag det var igår! Tack till alla eleverna och lärarna!

Malin Dreifaldt

MUCK

Totalt fyra veckors intensiv bandvagnsutbildning är slut. Grattis alla till väl genomförd kurs, och grattis till välförtjänta förarbevis på BV 206 med tillkopplad kärra. Det har inte bara varit lätt hela tiden, att bli bandvagnsförare kräver sin kvinna eller man. Envishet, nära till skratt och rätt attityd för att lära sig och utvecklas. Det har detta fantastiska gäng haft. Därför har de nått målet!

Ikväll har vi käkat avslutningsmiddag, skrattat ät gemensamma upplevelser. I backspegeln blir även tillfällena då det var kämpigt och motigt roliga. När bandet jäklades vid bandbytet, när kärran vek sig åt fel håll vid backövningarna, när stövlarna satt fast i myren vid bärgningen eller när trötta hjärnor skulle orientera och göra rätt vägval i skogen när det mörknat. Men det är värt allt. Bandvagn är fantastiskt!

Det har varit en ära och ett sant nöje att vara kurschef för detta gäng.

Grattis Hemvärnet till ett helt gäng nya, kompetenta och engagerade bandvagnsförare!

Eva, kurschef

 

Malin hälsar från Almedalen

Under en vecka i juli varje år träffas politiker, näringsliv, myndigheter, organisationer och många många fler i Visby. I år genomfördes mer än 4000 olika seminarier, föredrag och andra programpunkter.

Bilkåren deltog i år genom FOS (Frivilliga försvarsorganisationernas samarbetskommitté).Tillsammans med Folk och försvar, Officersförbundet, Försvarshögskolan och många fler arrangerar vi Försvarspolitisk Arena (FPA).

FPA börjar på söndagen och avslutas på torsdagen. Under dagarna har vi haft många olika aktörer på scenen. Ledamöter från försvarsutskottet, myndighetspersoner och ministrar. FOS ansvarade för två seminarier i år. Ett om framtidens frivillighet och ett om totalförsvar med titeln “Försvarsvilja på riktigt”.

Redan förra året märktes en tydlig trend som visar att intresset för försvarspolitiken ökar. Alltfler deltar på FPA och fler deltar på andra aktiviteter kopplade till försvar och säkerhet.

Mellan seminarierna finns möjlighet att samverka.

En bra vecka blev det! Förutom att jag deltog på scenen på FOS-seminarierna hann jag bland annat med ett besök på korvetten Nyköping som kom in till Visby för att bunkra.

Du kan se alla seminarier som arrangerades av FPA på forsvarspolitiskarena.se

Malin Dreifaldt, riksbilkårchef

 

Vi är hemvärnet!

1. 

 

Vi är hemvärnet, hemvärnet – nationella skyddsstyrkorna…

Vi bär ett H på våra kragspeglar som symbol för vårt “hem”, bär en jordbrun basker som kan symbolisera det land vi valt att skydda. Vi är drygt 22000 män och kvinnor, hemvärnssoldater…inte hemvärnsmän.

Vi är civila som av olika anledningar skrivit på kontrakt att fyra till åtta dygn per år öva bevakning, skydd av samhällsviktiga objekt och funktioner och strid, sjukvård samt andra uppgifter. Vi är alla av åsikten att d…en tid vi övar inte räcker. Vi övar därför helger. Kanske så många gånger som tio per år. Vi jobbar med administration, personalhantering, materielvård och går utbildningar och kurser på egen tid. En del gör det som hobby, andra för kamratskapet och ytterligare en del av pliktkänsla. Men alla gör det för att i kris eller krig, bidra.. göra vår del.. göra skillnad.

 

Vi gör allt detta för att vara redo att på mycket kort tid larmas in, att finnas där för det svenska samhällets behov i fred och ofred. Vi lämnar våra familjer samtidigt som vi planerar för hur de ska klara sig i vår frånvaro. Vi ser om vårt hus och hem för att våra familjer ska ha en långt mer dräglig situation om vi larmas in.

 

Vi bidrar i fred vid översvämningar, snöstormar, eftersök av försvunna, ibland finner vi dem, skogsbränder för att räddningstjänsten ska kunna göra det de är bäst på. Att vara hemvärnssoldat är en livsstil.

 

…och ja, vi gör detta av egen fri vilja!

Petter Viuhko, gästbloggare

Etapp ett klar

Deltagarna på grundkurs Bandvagn i Villingsberg som vi bloggade om för snart två veckor sedan har påpekat för kursledningen att Karlskrona, Markaryd och Göteborg ligger längre söderut än Linköping. Och det får vi väl hålla med om och det ger oss anledning att blogga lite så här när första etappen är slutförd.

Idag ryckte vi ut från första delen av bandvagnskursen. Vi är nog alla, både elever och kursledning, lite småtrötta efter två intensiva kursveckor och ser fram emot att komma hem några veckor innan det är dags att gå vidare med del 2 i juli. Men vi har lärt oss mycket och skrattat mycket.

Alla kursdeltagarna är nu lite småkära i detta fantastiska fordon. Inlärningskurvan har varit brant. Från att börja styra runt bandvagnen bland koner på en körplan till att reka och göra vägval i orörd terräng. Imponerande. Det som toppar är nog ändå myrkörningen. Där behövde det inte riggas några bärgningsobjekt, det skötte deltagarna själva, så det blev mycket praktik. Och allra mest skrattade vi nog när Henrik satte fast sina stövlar i mossen och klättrade runt på vagnen i strumplästen.

Vi har också hunnit med stadskörning och ganska många teknikpass med målsättningen att kunna göra särskild tillsyn på alla vårdpunkter. För en del har det känts bekant att greja i motorrummet, medan det för andra var första gången som man började gräva i motorn. Sen har vi övat orientering med koordinater på UTM-nätet och haft sjukvårdstjänst.

Nu laddar vi alla för de kommande veckorna i juli. Då blir det ännu mer terrängkörning och vi ska också koppla på bandvagnskärran. Vi återkommer och berättar mer då.

Kursledningen på bandvagnskursen i Vllingsberg

Bilkårens första logistiker för Polismyndigheten utbildade

Fredag den 12 maj

Då var det ännu en gång dags!

Den här gången gick resan till Stockholm och logistikerutbildning för frivilligpersonal från bilkåren med överenskommelse med polismyndigheten.  Efter att läst schemat för helgen visste jag redan när jag klev på bussen i min hemort att jag nu hade börjat min resa mot intensiva, långa och väldigt lärorik dagar. Förväntningarna på utbildningen vara höga, både vad gäller utbildningskvalité och de personer som kommer till utbildningen. Förväntningarna motsvarades i högsta grad!

Efter att jag hade fått mitt rum träffade jag riksbilkårschef Malin Dreifaldt som visade mig till rummet som vi i tre dagar framöver kom att ha som utbildningslokal samt de buffébord av mackor, bullar och dryck som fanns tillgängligt för oss besökare. Vad jag har förstått av kursledningen så hör det inte till vanligheten att det finns sådana resurser tillgängliga vid utbildningar men jag tror att vi som deltog inte hade något emot en sockerkick på eftermiddagen, då kroppen började tackla av efter en hel dag med informationsinhämtning.

Efter att ha slukat både mackor och tilltugg började dagen med den sedvanliga, men viktiga, inledningen framförd av Susanne Wieselgren där vi fick börja med att prata om Bilkårens värdegrund. Och det kändes bra att få just prata och diskutera vad värdegrunden innebär. Det gjorde att värdegrunden blev mer än bara ett papper, den blev levande och vi tog alla åt oss av den.

Punkten efter inledningen handlade om juridik framförd av Malin Dreifaldt. I mångas öron kan juridik låta tråkigt, fyrkantigt och väldigt stelt men när det handlar om krisberedskap är det inget som är tråkigt. Till och med lagtexter blir intressant när de är skrivna i krisberedskapens tecken.

• Vad är egentligen skillnaden på en lag och förordning?
• Hur många räddningstjänster finns det egentligen?

Malin tog med oss på en övergripande resa genom de mest väsentliga lagarna och förordningarna som gäller vid utrymning och det gav en större förståelse för vilken myndighet som har ansvaret, beroende på händelse. Tro det eller ej, men efter Malins framförande konstaterade vi i gruppen att en fördjupningskurs i krisberedskapsjuridik vore intressant som en efterutbildning, något som jag inte trodde skulle komma upp som förslag innan kursen.

Efter en mycket god lunchbuffé började den tredje föreläsningen som handlade om stabsmetodik och hur vår roll i polisens ISF kan se ut. Till grund för metodiken låg MSBs nya sammanfattade handledning ”Gemensamma grunder för samverkan och ledning vid samhällsstörning” som ska gälla för alla som i dag arbetar i en krisorganisation. Även om det nya namnet för stab med flera aktörer, Inriktning och Samordnings Funktion (ISF), kan vara lite missvisande så innehåller handledningen mycket matnyttigt och har intressanta aspekter som är viktiga att tänka på när vi arbetar med andra organisationer. Då menar jag inte enbart för personer som arbetar i en ISF utan även för alla som arbetar i en händelse.

Malin gav oss en bra genomgång av hur en ISF fungerar, hur man ”kom på” fördelen med en ISF och vad som händer i en ISF. Som logistiker kommer vi med all sannolikt att själva sitta med i polisens ISF och därmed behöver vi veta hur den fungerar. Vi fick även genomföra en övning där vi fick information av den fiktiva polisen att förflytta människor från punkt A till punkt B. Under övningen fick vi en förståelse för vilken information vi kan få från polisen till skillnad från vilken information vi egentligen behöver.

Dagen började lida mot sitt slut och den sista föreläsningen handlade om RAKEL. Vad är RAKEL, hur fungerar en RAKEL-radio och vart ska man INTE trycka på en RAKEL? En kort genomgång som gav svar på det vi behöver för att kunna kommunicera med polisen i deras system och få en förståelse för hur digitaliseringen har hjälpt till med dokumentationen av arbetet i en ISF.

Dagen avslutades med en god middag i trevligt sällskap där både dagens kunskaper reflekterades och nya bekantskaper knöts.

Lördagen den 13 maj

Efter en trög natt med mycket information som bearbetades vaknade jag till ett uppdukat frukostbord som gjorde starten på dagen lite lättare.

Första föreläsningen, kartor. Ack så viktigt, ack så krångligt. Vi gick igenom de två olika kartsystemen som polisen använder, RT90 och UTM. Givetvis upp kom fråga om varför det fanns två system i samma myndighet men inte ens polisen verkar kunna svara på den frågan. Förhoppningsvis kommer Polismyndigheten i framtiden endast ha ett system men fram tills dess är det bara att bita ihop och se till att kunna båda två. Efter lite övning satt grunderna och det kändes bra att vi fick köra igenom dem även om jag känner att det kommer att krävas mer tid för att bli bra på dem.

Större delen av dagen gick sedan åt till att prata om lastsäkring och transportplanering. Det är viktigt att vi som är logistiker har en övergripande förståelse för hur transporterna ska säkras även om huvudansvaret ligger på förarna. Det som vi däremot behöver veta är vad vi har för slags fordon och vilken bärighet vägar och broar har samt max höjder och bredder på de vägar som blir transportvägar. För mig som inte arbetar med lastning och viktberäkning till vardags blev utbildningen väldigt viktig för mig. Den gav mig en ”aha”-upplevelse som jag även kommer ta med mig till vardags.

Innan avslutningen på dagen fick vi sätta oss i grupperna och ta fram checklistor på vad som är viktigt när vi ställs inför en skarp händelse.

• Vad är det första vi ska göra,
• Vem gör vad?
• När ska det vara klart?
• Mm?

Det skapades en stor diskussion och vi lyfte många områden som kommer att beröras när vi sitter i en ISF. Jag måste säga att den här uppgiften var den som gick smidigast i under dagen och vi kom fram till bra listor som vi sedan fick omsätta i praktiken när dagen avslutades med en utrymningsövning i små grupper.

Övningen gick däremot inte lika enkelt. Komplexiteten i att flytta en hel befolkning från en stad till en annan del av landet innebär bra mycket mer planering och samverkan än vad vi kunde tro. Mycket lärorikt och kompetenshöjande samtidigt som det blir frustrerande när vi kör fast.

Överlag så erbjöd dagen nya viktiga kunskaper som även är värdefulla i min dagliga tillvaro. Vad morgondagen har att erbjuda ser jag fram emot!

Söndag den 14 maj

Söndag morgon. Efter en lång fredag och en lång kväll med Eurovision Song Contest var sängen lite extra svår att ta sig ur den här morgonen. Vid frukost var det lite tystare än vanligt och det märktes att gårdagen hade satt sina spår i gruppen. Dock var alla fortfarande på gott humör.

Dagen började med övningen som vi avslutade lördagen med. De fyra grupperna fick sammanställa vad de hade kommit fram till och vi hade en gemensam genomgång med Malin om våra resultat. Sammanfattningsvis lyfte övningen hur viktigt det är med ett inriktningsbeslut och en fast källa för informationsinhämtning. Under övningen vart det mycket gissande på hur verkligheten såg ut och eftersom det här har varit en pilotutbildning så är jag säker på att upplägget kommer ett vara ännu bättre till nästa gång.

Sista punkten på schemat för helgen var HLR och förstahjälpen. Det är alltid bra med repetition av något så viktigt som sjukvård. Även om det händer väldigt sällan att jag hamnar i en situation där jag behöver hålla i gång någon tills ambulansen kommer så känns det tryckt att i alla fall vad jag ska göra.

Sammanfattningsvis har det varit en lärorik helg med intressanta föreläsningar och samtalsämnen. Jag tycker att kursledningen och kurserna håller en hög klass även om det behöver justeras lite med innehåll och tidsåtgång i vissa fall. Det här är helt klart en kurs jag rekommenderar till dig som gillar fordon och som vill arbeta med en civil myndighet. När det väl smäller kommer vi att vara mitt i händelsen och vi kommer med en utbildning som är helt världsunik.

Vi som gick kursen är nu världens första logistiker med inriktning ”Storskalig utrymning” med ett civilt avtal med Polismyndigheten. Nu väntar vi bara på kursledningens utvärdering om vilka som blir godkända och ser fram emot att få utveckla det här konceptet ytterligare.

Daniel Wedin, Mellersta Mälardalens Bilkår