På väg mot bandvagnsinstruktör

IK fordon
Nu är vi här, tre aspiranter som vill bli bandvagnsinstruktörer, vi går den helt nya kursen IK Fordon Bandvagn i Härnösand.

Här står vi inför dilemmat att vi ska läras och lära ut i samma andetag. Det skall testas om vi passar som instruktörer och få möjligheten att gå försvarsmaktens bandvagnsinstruktörs utbildning.
Vi har fått lektioner både i god tid och i elfte timmen, sedan är det bara att sy ihop en hållbar plan och hålla övningar för elever som går på grundkurs bandvagn parallellt med oss.

Därefter kommer återkopplingen, då får vi veta hur planen och utförandet var samt om målet uppnåtts.
Nu sitter vi här och funderar på vad vi gjort. Undertiden skriver vi ihop denna text…

Kursen har hittills varit en fantastisk och utvecklande resa med hög teamkänsla , där det hela tiden varit nära till skratt.

Niclas, Ulf & Mikael

Advertisements

Bandvagnar och flygplan i samövning

Vit bv
För ett par månader sedan fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att köra bandvagn i Skövdetrakten några dagar i augusti. Två bandvagnar skulle bemannas med förare från FAK och Bilkåren med totalt fyra förare. Som extra lockmedel fick jag veta att den andra föraren från Bilkåren skulle vara Henrietta från Kristianstad och eftersom vi har kamperat ihop förut utan bli nämnvärt trötta på varandra så konstaterade jag efter en titt i kalendern att det kunde passa bra. Syftet med vårt deltagande var att piloter från FFK (Frivilliga flygkåren) skulle öva i att uppifrån sin position i luften leda och dirigera bandvagnarna fram till en tänkt skadeplats på en kraftledning. Till vår sambandshjälp använde vi oss av Rakel, så FRO (Molos) deltog också i övningen.

I god tid före övningen fick vi ta del av övningsbestämmelserna som Svenska Kraftnät fastställt. Det var en väl sammanställd dokumentation över mål och syfte med övningen och förutom vårt deltagande i FFK:s övning så fanns det en särskild delövning för bandvagnsbesättningarna i form av orientering, lastning/lossning/säkring av last, trädfällning och terrängkörning. Här hade vi Lennart och Stefan, väl kända av oss civila bandvagnsförare, som övningsledare.

Så var det då dags att ge sig av till Skövde. Henrietta hade tillgång till bil och hämtade därför upp mig på vägen vilket definitivt är en fördel när det gäller att ta sig till en bandvagnsövning. Det är mycket prylar som ska med och efter varje gång man varit på övning så kommer det till en och annan ”bra att ha sak” på listan av prylar som man bör ha med sig nästa gång.

Vi var på plats på Skövde flygfält i lagom tid för att inleda vårt deltagande så smått. Lennart hade lite genomgång och vi fick bekanta oss med bandvagnar med flak och ny dieseldrift. Det senare innebar bland annat en större motor och det kändes trängre inne i vagnen samtidigt som det var ännu svårare att komma åt bottenpluggen, men skam den som ger sig. Det skulle också innebära att vi så småningom fick stifta närmare bekantskap med säkring nummer 41, vars enda uppgift är att hålla liv i bränslepumpen. Den byttes några gånger innan vi slutligen var överens om att det var bra så…

Henrietta körde ihop med Jan och jag delade bandvagn med Stig. Den ena dagen skulle ena bandvagnen hålla sig inne på övningsområdet kring Skövde garnison och och den andra bandvagnen skulle ställa upp sig i närheten av den ”trasiga” kraftledningen för vidare order. Nästa dag skiftades vi om.

Stig och jag började som övningsobjekt åt FFK. Dessvärre var vädret väldigt varierat, med betoning på regn, och närmare flygplatsen var det också åska, vilket ledde till att första flygningen inte kom igång förrän på eftermiddagen. Lennart hittade dock på arbete till oss, så vi var inte helt sysslolösa. Att orientera sig längs traktorvägar i skogen är inte helt enkelt, det tar en stund och några vändningar innan man får grepp om vad som är ett rött eller svart streck på kartan, jämfört med hur det ser ut i verkligheten. Eftersom det inte var ett skarpt läge, så är ju våra möjligheter att köra i terrängen begränsade och vi höll oss därför på markerade vägar av olika storlekar och med olika grad av framkomlighet. I övningen angavs att vita markeringar (i form av presenningar) utgjorde oframkomliga vägar, men det gällde ju bara när vi dirigerades från luften.

Slutligen hade vi ändå ett plan i luften som först dokumenterade skadan på kraftledningen med kamera och sedan lokaliserade oss och därefter sökte efter framkomliga vägar. Dessvärre fick uppdraget avbrytas, då vädret ställde till det igen och flygplanet fick återgå till flygplatsen och vi blev övergivna. Efter några timmar klarnade det dock upp och vi hade ett nytt flygplan i luften. Sambandet mellan flygplan och bandvagn fungerade bra, men det är mycket svårt att höra vad som sägs i radion när motorn på vagnen är igång, och man behöver stänga av motorn för att det ska fungera i praktiken. De vita markeringarna längs vägarna var många och flygbesättningen hade det svårt att klura ut en farbar väg åt oss, så Lennart hoppade in i vår bandvagn och sedan körde vi och hjälpte dem lite på traven. Det började bli sent och Lennart ville säkert också se till att hans besättning inte skulle köra bort sig så att det hann bli mörkt innan vi kunde avsluta övningen för dagen. Med Lennarts hjälp bevisade vi i alla fall att det fanns åtminstone en farbar väg mellan vår uppställningsplats och ”brottsplatsen” som någon besättning senare kallade det.

Dagen därpå bytte vi arbetsuppgifter och Stig och jag åkte tillsammans med ett par FRO:are till Stefan som befann sig på garnisonens övningsområde. Förutom uppfräschning av orienteringskunskaperna hade vi också genomgång av de hjälpmedel vi har för att förbättra dragkraften och därmed ge oss möjligheter att dra upp fordon som är betydligt tyngre än vår bandvagn eller att fälla besvärliga träd som lagt sig över kraftledningar. Ibland är ämnen som matematik och fysik betydligt roligare i verkligheten än i skolan, när man får se den praktiska användningen av dem.

Denna andra dag var vädret betydligt bättre än dagen innan och vi hörde i radion att Henrietta och Jan var ute och körde på sitt håll efter anvisningar från luften. Vi njöt därför av sensommarvärme där vi övade trädfällning och orientering om vartannat och vi hade det rejält svettigt emellanåt. Under lunchrasten hamnade vi oförskyllt mitt i en häftig eldstrid, då soldater från garnisonen ryckte fram runt omkring oss, men annars njöt vi av lugnet och naturen på övningsfältet.

Träd nummer ett som vi skulle fälla var bäverskadat och efter tips från Stefan vinschade vi ut så mycket wire att vi kunde stå på behörigt avstånd med vagnen och det var bra, eftersom trädet inte föll riktigt åt det håll vi trott.

När det var dags för träd nummer två hade vi redan glömt Stefans råd om säkerhetsavståndet och det var enbart turen som gjorde att vi inte behövde stå där som två idioter efteråt med skador på bandvagnen, trädets krona sopade bara bort lite intorkad lera på vagnens ena sida. Stefan var ytligt sett lugn som vanligt (ni som sett en film på Youtube – sök annars på ”bandvagn 206” och ”shit happen” – vet vad jag pratar om), men Stig och jag har definitivt lärt oss något och kommer inte att göra om det.

När det sedan var dags för tredje och sista trädet att fällas stod vi på ett avstånd som säkert motsvarade fem gånger trädhöjden… Bara ifall att. Andra moment som vi övade på under dagen var dikeskörning, eller snarare hur man tar sig över ett dike på bästa sätt. Vi körde också en slinga i terrängen som avslutades med att klättra nedför och uppför ”trappsteg” i betong, för att åskådliggöra vilken förmåga bandvagnen har att ta sig fram. Vi lossade ”kanadastolpar” och pallar med materiel från flaket med hjälp av kranen och när dagen var slut skulle det på och lastsäkras igen.

Efter två och en halv dagar packade Henrietta och jag sedan ihop våra pinaler och körde hem till Skåne igen och med färska blåmärken och brutna naglar ser vi fram emot nästa tillfälle när vi får möjlighet att köra bandvagn!

Kristina Berglund
Kristina

Slangrullning i brandens spår

bränd skog
Nyligen hemkommen från 6 dygns eftersläckningsarbete i Västmanland. Innan jag åkte hade jag läst en hel del om skogsbranden och alla räddningsinsatser och hade väl en bild av vad jag skulle få vara med om. Jag hade ingen aning. Förödelsen är enorm på sina ställen och det är svårt att förstå fast jag nu sett det med egna ögon.

För en vecka sedan rullade hemvärnssoldater, sjukvårdare, FMCK, FRO och Bilkårister från 18:e hemvärnsbataljonen (Gävleborgsgruppen) ner till Kättinghallen i Ramnäs. Gymnastiksalen skulle bli vårt hem i 6 dygn. Den bataljon som var på plats och som vi skulle avlösa hade inte lika rena uniformer som oss. Vi blev snart varse om varför.

Branden är nu under kontroll men det finns fortfarande så kallade hotspots och det kommer att glöda många månader till på de värsta ställena. Ibland blossar det upp och området måste bevakas dygnet runt.
Men det är inte bara elden som är farlig, där det brunnit står träden kvar och balanserar på sina avbrunna stumpar till rötter. De faller vid minsta vindpust och de faller tyst. Det är förenat med livsfara att besöka avspärrade de områdena.

Den här veckan var också andra plutoner från Stockholm på plats, det fanns en bemannad TOLO-station, reparationsförband, militärpolis, räddningstjänst mfl. Affärer, företag och privatpersoner hade skänkt allt från deo, schampoo och tvål till godis, energibars, lakan och madrasser.
Särskilt vill jag nämna FRG (Frivilliga Resursgruppen) som hade personal på plats dygnet runt för att sköta markservicen åt oss. Lokalbefolkningen hade samlat in pengar och betalade vår mat, de visade tacksamhet var vi än var, klappade händerna och gjorde tummen upp när vi åkte förbi. Några hade satt upp banderoller på sina staket med TACK! på. Har aldrig sett så många hjälpande händer, så mycket vilja, sånt fantastiskt samarbete!

Vår uppgift var att samla in brandslang. Söka upp, koppla isär, rulla ihop och transportera in slang till en central uppsamlingsplats. Till vår hjälp hade vi Terrängbilar, Bandvagnar och Terränghjulingar. Det var ett tungt och skitigt jobb. Slangarna ligger i svårtillgängliga områden, på myrar, på leriga brandgator och i nedbrunna skogar. Varje slang är 25 meter och väger en hel del även utan lera.

stina
Fordonen fick jobba hårt och jag har svårt att se att vi skulle kunna utföra detta utan terrängbilarna. Synd att de inte kommer att få vara kvar, dom är verkligen en resurs sådana här gånger!
Alla jobbade stenhårt, inget gnäll eller sura miner. Det är bra virke i hemvärnsfolk och vi Bilkårister kan känna oss stolta över det arbete vi utfört.
Under dessa dagar fick vi in drygt 7 mil slang. Det ligger fortfarande ca 60 mil slang ute i terrängen. Eftersläckningsarbetet kommer att fortgå länge till.

Kan bara föreställa mig hur det måste ha varit när det var som värst, stressen att få ut all slang, i eldhärjade, rökiga områden för att försöka stoppa eldens framfart.
Känner mig tagen av allt vi fått uppleva och det kommer att ta tid att bearbeta alla intryck. Alla livsöden, all oro, sorgen för dem som mist sina hem och lättnaden för dom som klarade sina gårdar med några få meter. Och skogen, jag blir så otroligt ledsen över skogen som brunnit.

När vi rullade hemåt var vi leriga, möra, trötta och nöjda. Nu kommer andra plutoner och bilkårister och tar över slangrullandet.
Känns bra i hjärtat att jag fått hjälpa till, känner tacksamhet över att jag fått vara delaktig i eftersläckningsarbetet.

Stina Berg
Fordonsförare
slang

Så var vi igång igen

nödutrymning
Åtta förväntansfulla elever har ryckt in på Grundkurs Bandvagn i Härnösand och vi har just kommit igång med de första lektionerna. Alltid lika roligt den första dagen med de första trevande stegen mot ett förarbevis på Bandvagn. Härifrån är det bara framåt i lärandet och kunskaperna.

Nytt för den här kursen är att vi även samverkar med IK Fordon Bandvagn. Det i sin tur ger lite pyssel i förberedelserna inför kurs. Deras elever skall också beredas möjlighet att öva med våra elever som övningstrupp. Det tillsammans med att andra externa instruktörer har önskemål om tid för lektioner har gjort att det blivit något av ett litet pussel inför kursstart. Tycker mig ändå tro att vi har lyckats få ihop något bra för alla inblandade.

För mig som kurschef återstår nu bara resten: hålla kontakt med Utbildningsgruppen, samordna externa instruktörer, lösa eventuella (som alltid kommer) problem under kursen, se till att instruktörerna får den hjälp och stöttning de behöver, samverka med kursadjutanten, planera mina egna lektioner, hålla ett öga på och bedöma våra elever, förbereda chefsbesök m.m, m.m. Ingen rast ingen ro. Det är ju å andra sidan detta som gör det så roligt och varför man väljer att tjänstgöra på kurs igen, och igen, och igen. Ingen kurs är den andra lik. Det kanske kan tyckas så, en grundkurs är ju en grundkurs, men förutsättningarna är alltid olika. En del av charmen skulle jag vilja påstå.

Tre veckor av intensivt kursande har vi framför oss. Många långa och slitsamma dagar står på schemat. Både elever, instruktörer, adjutant och kurschef kommer att vara trötta….men roligt ska vi ha!
För egen del verkar sedan ”Instruktörs-säsongen” för egen del lida mot sitt slut efter att vi avslutat denna kurs (om nu inte något oplanerat dyker upp). Har hittills haft en fantastisk kurssommar med en massa nya möten att glädjas åt. Kanske vi möts någonstans därute nästa år?!

Charlotta Dahlberg

Kämparanda och kamratskap

ungdomstävling
Förra helgen genomfördes Hv ungdomstävling på Hemvärnets Stridsskola. Varje lag består av fyra ungdomar mellan 15-20 år och en lagledare som får vara äldre. Totalt var det i år 69 lag från sex olika nationer.
Två av lagen bestod av Bilkårsungdomar som deltog, kämpade och gjorde en ärofull insats.

När jag parkerat och går över gräsmattan mot stora huset passerar jag ett antal 20-manna tält som rests för att inrymma de nästan 380 tävlande ungdomarna och deras lagledare. Hör lite olika dialekter men också norska och vad jag tror är lettiska. Känslan jag får är disciplin, kämparandra och kamratskap.

Några av de tävlingsmoment som utövas är hinderbana, patrullorientering, snabbskytte på kort håll, löpning terrängbana, avståndsbedömning och avståndsbestämning dvs. uppskatta/gissa hur långt bort ett föremål befinner sig, eller beräkna hur högt eller långt ett föremål är. Det gäller att vara taktiska, nyttja lagets olika kompetenser och göra sitt bästa.

Mellan allt tävlande finns det tid för avkoppling, bad och samvaro som är en viktig del av hela sammankomsten.

Det var extra kul för mig att få göra detta besök, för fem år sedan var jag också på HvSS just denna helg. Då visste vi inom Bilkåren väldigt lite om tävlingen och jag var där för att få information, se hur det gick till mm. Tanken föddes – tänk om vi kunde ha några lag med framöver. Att då får komma tillbaka och se att vi har två lag med härliga ungdomar som tränat, planerat och deltar – är jätteroligt.
Så en uppmaning till alla ungdomar – vill ni ha en utmaning, sätta upp ett mål, börja planera, sätt ihop ett lag och delta nästa år!

Gunilla Svensson

Stolt bilkårist tvekar inte att göra en samhällsinsats!

gusselby
Måndagen den 4 augusti kom larmet att det brann i skogen mellan Lindesberg och Gusselby, i nordvästra hörnet av Västmanland. Med tanke på att “Sala” branden redan då härjat i fyra dagar så kändes det som om Nerikes räddningstjänst inte tvekade att ta in Hemvärnet. Hemvärnet och Räddningstjänsten har jobbat tillsammans tidigare bl a i Tiveden 2008 och alla har varit nöjda och tacksamma att ha fått hjälp, och fått göra en samhällsinsats :-).

Måndagsnatten fanns hemvärnspersonalen från norra Örebro län på plats, vilket inkluderade fyra Bilkårister, totalt 26 personer. Tisdagmorgon kom “örebroarna” med Sprintar – som gjorde det möjligt att ta sig ut i skogen (en privatbil gick oljepluggen på….). Sedan fortsatte arbetet med att begränsa och släcka elden.
Hemvärnets insats fortsatte fram till onsdag kväll och under de totalt sex passen fanns det mellan 15 och 26 personer från hemvärnet som förstärkte räddningstjänstens personal.

Det var tufft, och en av de som var med i skogen sa att nästa gång så skulle hon verkligen tänka till innan hon sa ja. Det var en tuff första natt, och vattnet räckte inte till, utan man stod och tittade på när det flammade upp och man kunde inte göra speciellt mycket i den eländiga terrängen. Det är psykiskt jobbigt att inte kunna göra allt man vill för att vattnet inte räckte till från tankbilen. Dessutom sliter det på kroppen att gå fram över mosse, myr och kullar med lösa stenar under mossan. Många höga knälyft blev det!

En fantastisk insats gjorde även min massör – Örebro Muskelservice – som tog in mig på övertid, för att få igång mina ben och fötter. När jag skulle betala så fick jag inte – “det var hans samhällsinsats”!!!

Jag tvekar inte att åka ut igen om det så krävs!

Christin Peterson, stolt fordonsförare Bergslagens Bilkår

Min GU-F

guf 1
Jag vill dela med mig av min upplevelse av GU-F kursen som jag gick och som var mycket intressant och lärorik. Vi bodde på marinbasen i Karlskrona, 15 st elever var det som gick kursen och 13 st blev godkända, två var tvungna att avbryta pga av de inte klarade vapentjänsten.
Vi gick igenom sjukvårdstjänst, brandtjänst vapentjänst och CBRN-tjänst, vi var i fält fyra dagar Och hade ett konditionstest, löpning 2km. Max tid var satt på 11.45.

Sammanhållningen i gruppen gjorde att man tyckte det var riktigt skoj och roligt att vara där. Stundtals var vissa pass/övningar vi hade riktigt krävande, så man kände man ville hem, men det var bara att tänka: “inte många dagar kvar nu. Detta fixar jag.”

Jag har aldrig upplevt militärlivet tidigare så detta var första mötet för mig, att se hur alla intagna på gufen gav 110% och att samarbetet i gruppen var så stark trodde jag aldrig det skulle vara. För mig har denna kurs bara bidragit till att jag vill utbilda mig vidare inom det militära. Bara att få på sig grönkläderna är en skön känsla.

Våran GUF grupp har kontakt med varandra nu efter kursens slut och vi tänkte träffas några stycken och springa en hinderbanelöpningstävling som går i stockholm nu i slutet av augusti. Vi kommmer peppa varandra lika mycket som på gu- kursen för att hela laget ska komma i mål.

Hela uppläggen på kursen tycker jag var bra. Jag hade nog förväntat mig att det skulle vara mer fysiskt krävande än vad de var, men det kan bero på att jag är bra tränad och har pannben för sådan här övningar :-).

Hoppas detta har gett dig en bild på hur jag upplevde GU-F:en. Jag kan bara ge den ++++++.

Hälsningar Robert Wärn, Fagersta
Medlem i Bilkåren Västerås
guf 4