Bandvagnslivet

WP_20150820_019

Då är det cirka en veckan sedan man kom hem från Grundkurs Bandvagn del 1 och jag kan lugnt konstatera att man redan vill tillbaka för del 2.

Vi påbörjade första veckan med att lära känna de övriga kursdeltagarna samt att hämta ut vagnar, motoroveraller och diverse tämligen tjocka böcker. Det första som slog mig var en känsla av lätt panik över just tjockleken på böckerna, en känsla som dock ganska snabbt försvann efter det att Kurschef Dahlberg hade dragit en snabb genomgång av schemat för de kommande veckorna.

De första dagarna var det egentligen bara teori och vård som stod på schemat vilket kändes ganska segt med tanke på hur taggad man var på att få börja köra. Nu i efterhand förstår jag dock varför, det säger egentligen sig själv att det finns en hel del man bör kunna innan man släpper ut 12 körhungriga elever i 5-tons bandvagnar tillsammans med annan trafik.

Sakta men säkert höjdes svårighetsgraden på körningen från körgård till mer och mer terräng. Backarna ( Berg med stort B för mig som är skåning ) blev brantare och brantare och detsamma gällde när det gick utför. Ärligt talat kändes det ibland som om man var skapligt dum som gör det här frivilligt, en känsla som även infann sig när man låg på asfalten i 30 gradig värme och försökte få på det där förbaskade bandet igen.

Vi körde upp och ner för backar och berg, mellan träd och ovanpå diverse saker. Det verkade inte riktigt som att det överhuvud taget fanns några gränser för hur mycket vagnarna faktiskt klarar. Lägg till riktigt bra instruktörer, både teoretiskt och praktiskt så tror jag att vi kommer bli riktigt skickliga bandvagnsförare.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att man har fått vara med om väldigt mycket på kort tid. Som vanligt hittar man nya vänner i det militära. Det har varit långa dagar, vi var alla trötta och det stod vårdpunkter ur öronen på oss men det har ändå varit riktigt kul. Tilläggas kan även att gruppen har ett nytt motto, ett som en instruktör faktiskt står för:

” Ingen minns en fegis ”

Som två små tips vill jag även säga att för det första, kör ALDRIG ner i en myr. Någonsin! Det tar väldigt lång tid att ta sig upp och det tar ännu längre tid att få vagnen ren igen. Tips två är väl egentligen inget tips utan mer ett konstaterande. Som bandvagnsförare måste man nog vara lite galen, känslan ” Det här går aldrig ” tillsammans med att hela kroppen säger nej måste på uppmaning av instruktörerna ignoreras.

Anton Kjellberg

Advertisements

One thought on “Bandvagnslivet

  1. Känslan man har när det enda man ser är den blå himlen eller den gröna mossan genom framrutan, alldeles för länge som det känns, samtidigt som man vet att man måste hålla varv i maskinen för att inte motorn ska dö är skrämmande och underbar på samma gång! 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s