Bandvagnar och flygplan i samövning

Vit bv
För ett par månader sedan fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att köra bandvagn i Skövdetrakten några dagar i augusti. Två bandvagnar skulle bemannas med förare från FAK och Bilkåren med totalt fyra förare. Som extra lockmedel fick jag veta att den andra föraren från Bilkåren skulle vara Henrietta från Kristianstad och eftersom vi har kamperat ihop förut utan bli nämnvärt trötta på varandra så konstaterade jag efter en titt i kalendern att det kunde passa bra. Syftet med vårt deltagande var att piloter från FFK (Frivilliga flygkåren) skulle öva i att uppifrån sin position i luften leda och dirigera bandvagnarna fram till en tänkt skadeplats på en kraftledning. Till vår sambandshjälp använde vi oss av Rakel, så FRO (Molos) deltog också i övningen.

I god tid före övningen fick vi ta del av övningsbestämmelserna som Svenska Kraftnät fastställt. Det var en väl sammanställd dokumentation över mål och syfte med övningen och förutom vårt deltagande i FFK:s övning så fanns det en särskild delövning för bandvagnsbesättningarna i form av orientering, lastning/lossning/säkring av last, trädfällning och terrängkörning. Här hade vi Lennart och Stefan, väl kända av oss civila bandvagnsförare, som övningsledare.

Så var det då dags att ge sig av till Skövde. Henrietta hade tillgång till bil och hämtade därför upp mig på vägen vilket definitivt är en fördel när det gäller att ta sig till en bandvagnsövning. Det är mycket prylar som ska med och efter varje gång man varit på övning så kommer det till en och annan ”bra att ha sak” på listan av prylar som man bör ha med sig nästa gång.

Vi var på plats på Skövde flygfält i lagom tid för att inleda vårt deltagande så smått. Lennart hade lite genomgång och vi fick bekanta oss med bandvagnar med flak och ny dieseldrift. Det senare innebar bland annat en större motor och det kändes trängre inne i vagnen samtidigt som det var ännu svårare att komma åt bottenpluggen, men skam den som ger sig. Det skulle också innebära att vi så småningom fick stifta närmare bekantskap med säkring nummer 41, vars enda uppgift är att hålla liv i bränslepumpen. Den byttes några gånger innan vi slutligen var överens om att det var bra så…

Henrietta körde ihop med Jan och jag delade bandvagn med Stig. Den ena dagen skulle ena bandvagnen hålla sig inne på övningsområdet kring Skövde garnison och och den andra bandvagnen skulle ställa upp sig i närheten av den ”trasiga” kraftledningen för vidare order. Nästa dag skiftades vi om.

Stig och jag började som övningsobjekt åt FFK. Dessvärre var vädret väldigt varierat, med betoning på regn, och närmare flygplatsen var det också åska, vilket ledde till att första flygningen inte kom igång förrän på eftermiddagen. Lennart hittade dock på arbete till oss, så vi var inte helt sysslolösa. Att orientera sig längs traktorvägar i skogen är inte helt enkelt, det tar en stund och några vändningar innan man får grepp om vad som är ett rött eller svart streck på kartan, jämfört med hur det ser ut i verkligheten. Eftersom det inte var ett skarpt läge, så är ju våra möjligheter att köra i terrängen begränsade och vi höll oss därför på markerade vägar av olika storlekar och med olika grad av framkomlighet. I övningen angavs att vita markeringar (i form av presenningar) utgjorde oframkomliga vägar, men det gällde ju bara när vi dirigerades från luften.

Slutligen hade vi ändå ett plan i luften som först dokumenterade skadan på kraftledningen med kamera och sedan lokaliserade oss och därefter sökte efter framkomliga vägar. Dessvärre fick uppdraget avbrytas, då vädret ställde till det igen och flygplanet fick återgå till flygplatsen och vi blev övergivna. Efter några timmar klarnade det dock upp och vi hade ett nytt flygplan i luften. Sambandet mellan flygplan och bandvagn fungerade bra, men det är mycket svårt att höra vad som sägs i radion när motorn på vagnen är igång, och man behöver stänga av motorn för att det ska fungera i praktiken. De vita markeringarna längs vägarna var många och flygbesättningen hade det svårt att klura ut en farbar väg åt oss, så Lennart hoppade in i vår bandvagn och sedan körde vi och hjälpte dem lite på traven. Det började bli sent och Lennart ville säkert också se till att hans besättning inte skulle köra bort sig så att det hann bli mörkt innan vi kunde avsluta övningen för dagen. Med Lennarts hjälp bevisade vi i alla fall att det fanns åtminstone en farbar väg mellan vår uppställningsplats och ”brottsplatsen” som någon besättning senare kallade det.

Dagen därpå bytte vi arbetsuppgifter och Stig och jag åkte tillsammans med ett par FRO:are till Stefan som befann sig på garnisonens övningsområde. Förutom uppfräschning av orienteringskunskaperna hade vi också genomgång av de hjälpmedel vi har för att förbättra dragkraften och därmed ge oss möjligheter att dra upp fordon som är betydligt tyngre än vår bandvagn eller att fälla besvärliga träd som lagt sig över kraftledningar. Ibland är ämnen som matematik och fysik betydligt roligare i verkligheten än i skolan, när man får se den praktiska användningen av dem.

Denna andra dag var vädret betydligt bättre än dagen innan och vi hörde i radion att Henrietta och Jan var ute och körde på sitt håll efter anvisningar från luften. Vi njöt därför av sensommarvärme där vi övade trädfällning och orientering om vartannat och vi hade det rejält svettigt emellanåt. Under lunchrasten hamnade vi oförskyllt mitt i en häftig eldstrid, då soldater från garnisonen ryckte fram runt omkring oss, men annars njöt vi av lugnet och naturen på övningsfältet.

Träd nummer ett som vi skulle fälla var bäverskadat och efter tips från Stefan vinschade vi ut så mycket wire att vi kunde stå på behörigt avstånd med vagnen och det var bra, eftersom trädet inte föll riktigt åt det håll vi trott.

När det var dags för träd nummer två hade vi redan glömt Stefans råd om säkerhetsavståndet och det var enbart turen som gjorde att vi inte behövde stå där som två idioter efteråt med skador på bandvagnen, trädets krona sopade bara bort lite intorkad lera på vagnens ena sida. Stefan var ytligt sett lugn som vanligt (ni som sett en film på Youtube – sök annars på ”bandvagn 206” och ”shit happen” – vet vad jag pratar om), men Stig och jag har definitivt lärt oss något och kommer inte att göra om det.

När det sedan var dags för tredje och sista trädet att fällas stod vi på ett avstånd som säkert motsvarade fem gånger trädhöjden… Bara ifall att. Andra moment som vi övade på under dagen var dikeskörning, eller snarare hur man tar sig över ett dike på bästa sätt. Vi körde också en slinga i terrängen som avslutades med att klättra nedför och uppför ”trappsteg” i betong, för att åskådliggöra vilken förmåga bandvagnen har att ta sig fram. Vi lossade ”kanadastolpar” och pallar med materiel från flaket med hjälp av kranen och när dagen var slut skulle det på och lastsäkras igen.

Efter två och en halv dagar packade Henrietta och jag sedan ihop våra pinaler och körde hem till Skåne igen och med färska blåmärken och brutna naglar ser vi fram emot nästa tillfälle när vi får möjlighet att köra bandvagn!

Kristina Berglund
Kristina

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s